Den djupaste sorgen
Det var dagen före valborgsmässoafton, 29 april 1986. Den finaste tiden med skir, skör grönska och visippsvackra skogsbackar. Den här dagen var den första riktigt varma för våren. Jag var hemma med vårt första barn, Lina Maria, en underbar solstråle. Hon var drygt ett år.
Just den här dagen åkte vi in till samhället. Först var vi på besök på barnavårdscentralen. Därefter var vi till barnekiperingen och valde ut kläder som Lina skulle ha vid en modevisning. Eftersom hon var en pigg och oblyg tjej, så tyckte butiksinnehavaren det skulle vara skoj om hon ville visa vårens barnkläder. Efter våra ärenden tog vi bilen hem. Knappen på hennes dörrsida hade jag tryckt ned eftersom hon hade börjat pillra på den. Hemfärden tog ca 10 minuter, men på den korta tiden hann Lina somna. När vi kom hem parkerade jag bilen framför garaget. Jag lät Lina sitta kvar i bilen, för att hon skulle få sova en stund till. Det var så med henne att om jag försiktigt, försiktigt tog loss henne så vaknade hon till och rytmen för hela dagen skulle sedan vara förstörd. Eftersom det var varmt den här dagen lät jag dörren på min sida stå öppen.
Jag gick in till huset men lämnade dörren öppen. Det luktade rök från närområdet eftersom en granne eldade rishögar i skogen. Då och då var jag ut på verandan och tittade och lyssnade om hon hade vaknat. Jag kände röklukt hela tiden men sedan såg jag också en liten rökpelare. Jag gick ut för att se varifrån den kom.
Den kom från den stillastående bilen som Lina satt och sov i! Jag rusade fram till bilen och försökte öppna dörren på hennes sida, men den var ju låst! Från den andra sidan vällde ett helt eldhav fram! Jag kunde inte få ut henne!
Lina blev innebränd i bilen! Vår lilla solstråle blev 1 år och 19 dagar!
Det har alltså gått 21 år sedan denna fruktansvärda tragedi drabbade oss. Men vid vissa tillfällen känns det som om det hänt alldeles nyligen. Tiden läker inga sår, det är bara den värsta blödningen som upphör. Man får i stället lära sig att leva trots sin sorg och med sin sorg. Allt har jag fått göra i små, små steg. Första gången jag kunde tända en tändsticka, första gången jag kunde köra en bil igen, första gången jag kunde sätta ett barn i bilen och köra o s v. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel bok om sorg och sorgearbete, men jag avslutar här.
Det gör ont i mig att läsa det du skriver.
Det många inte förstår är att tiden faktsikt inte läker några sår.
Jag önskar dig verkligen allt gott i världen.
kram/sara
Vännen, jag vet precis vad du går igenom... Den djupaste smärta, ångest, skuld o sorg... Jag kan verkligen dela din sorg... vet hur det känns att mista ett barn...
Det spelar ingen roll hur länge sedan det var... Det enda både du o jag lärt oss, är att leva med detta...
Din smärta är min Anki... Känner inom mig allt du har inom dig....
Kramar i mängder... du har funnits i mina tankar hela veckan o spec igår...
Men åhh vilken sorg...så hemskt stackars er!
Att förlora ett barn måste vara det värsta, den sorgen går väl aldrig över.
kramar om dig....
Jag ryser, när jag började läsa ditt inlägg tänkte jag då har du ett barn som är ett halvår äldre än min son. Starkt av dig att berätta. Sorgen är tung när den drabbar en förälder. En tröstekram vill jag ge till dig.
Men Anki å så fruktansvärt *gråter*. Vilken ohygglig tragedi. Förstår att den här helgen alltid förblir en helg fylld av sorg. Starkt av dig att berätta.
*kramar om*
Nalle
Så fruktansvärt. Jag finner inga ord men kramar om dig i mina tankar.
Jag har en strid tårar rinnandes nedför mina kinder....-jag känner verkligen med dig....men kan nog aldrig föreställa mig den smärta du gått och går igenom....-för mig är du en ytterst varm och öppen person som delar med dig till oss av denna händelse och det är ju därför du överlever....-du är stark och öppen med händelsen....det gör nog att livet blir lite lättare att hantera!?
Många varma kramar till dig och din framtid!!
Veronica
Håret reser sig på mig av det du har styrka att berätta. Hur ska man bemöta det? Jag kan bara säga att du har mina innersta medkännande tankar. Många kramar till dig från mig.
Nicoline
Käraste finaste Anki... Sååå smärtsamt, så oerhört tragiskt, så ledsen jag blir..
Jag ser dig där vansinnig av skräck när du försöker rädda ditt allt och vanmakten smärtan skriket.. När du inser att allt är förbi..
Inget inget kan mäta sig med att förlora ett barn och ingen som inte varit med om detta kan någonsin förstå på riktigt.
För ett par år sedan hände samma sak bara 6-7 mil härifrån. Den lille gossen blev bara 3 underbara oförglömliga år..
Kramar om och tänker alldeles särskilt mycket på dig:)
Det som drabbat Dig är ofattbart i sin stora sorg. En så oerhört grym situation och vanmakten.....Jag förstår att det kräver stor självövervinnelse att berätta om det och röra vid det onda. Men tiden påminner varje år den här helgen för Dig antingen Du vill eller inte, kan jag tänka mig. Och som Du skriver sorgen försvinner inte. Den finns med hela tiden. Jag hoppas att Du har människor runt Dig som kan finnas där för Dig när det känns som svårast.
Kramar till Dig från mig !
Hej annki. Hur klarar man något sådant, är det första jag tänker. Sköt om dej. Anna
Jag vill bara berätta att jag läst, inga ord räcker för det är ditt minne, din sorg, din smärta. Allt det kan vi andra bara försöka förstå. Å skicka dig en stöttande kram!
Hittade hit via Ninni , Jag ryser har inga ord tänker på dig ,och *kramar om*
Jag tänker på er! *Kramar*
DET FINNS INTE ORD FÖR VAD DU/NI HAR FÅ IGENOM.
KRAMAR HILDEGUN
Fy så fruktansvärt! Jag blir kall vid tanekn på detta hemska. Hur du och din familj klarat av att leva med detta. Jag kramar dig så hårt jag kan. Torkar tårar på din kind. Kram!!!
Ja vad ska man säga?
Sitter med tårar i ögonen, vilken fruktansvärd tragedi. Mista sitt barn måste nog vara det värsta som kan hända.
Jättekramar till dig!
Tårarna rinner ner för min kinder när jag läser din otroligt känslostarka berättelse. Så mycket smärta ni har genomlidit.Jag får lite magont och mina tankar går till en kär vän som oxå förlorade sitt lilla barn 18 månader för flera år sen och jag fick följa deras väg tillbaka till livet.
Jag blev budbärare till en av deras andra barn och jag minns den smärta jag såg i hennes ögon då jag berättade för henne. De följde mig lång tid så fort jag blundade. Inget av det jag skriver kan mildra det fasanfulla ni gått igenom men jag tänker på er. kram pimpim
jag blir alldeles matt när jag läser, utan rimliga ord att förmedla, kan jag kan bara pressa fram att det måste varit outhärdligt, men på något irrationellt sätt ändå uthärdligt ändå (vad vore alternativet), det går inte över, men känslorna kanske kan omformas,
hade du varit här - hade du fått en medmänsklig kram och mer.......
Trädet
Vad det är dumt att tro
att man kan glömma
och dumt att tro att tiden
läker såren.
Den stora sorgen
den är intet sår.
Den är ett frö som föll i hjärtats gömma
och gror och växer till ett träd med åren
och bär en bitter blomning
varje vår.
(Karl Asplund)
Anki, skickar en varm och tröstande kram till dig. Det finns inte ord nog för en sådan händelse. Vissa sår kan tiden aldrig läka. Så starkt av dig att orka dela med dig av denna händelse. Hoppas att du känner allas vårt stöd. Tänker på dig!
Mina tankar går hela tiden till dig Anki. Måste skriva en gång till, men jag saknar ord. Det går inte.
*kramar om*
Vilket mod. Och vilken gåva till alla oss att du delar med dig av det svåra. Som så många redan skrivit så finns det inga ord som räcker till. Jag har en fantastisk liten bok skriven av en sjukhus präst som heter Lars Björklund. Boken heter Modet att ingenting göra, en bok om det svåra mötet. Han skriver att de vi faktisk kan göra är att stanna kvar, att finnas där i det svåra tillsammans. Jag tror att det kan vara en tröst att du vet att vi vet. Och tack för att du ville dela sorgen med oss. Stor kram Kersti
Förstummad, djupt gripen... saknar ord för att formulera det jag upplever när jag läser. Tackar dig för att du delat detta med oss.
Vilken fruktansvärd sorg, att mista ett barn...kan det finnas nåt värre. Jag känner för dej/er, har mist min kusin i den fruktansvärda smitningsolyckan i Molkom under valborg, man är tom.
Sköt om dej gumman, kicki
Till alla som kommenterat:
Tack för ert fantastiska stöd!
Å så fruktansvärt.
Jag är övertygad om att det inte finns en värre förlust än att mista sitt barn. Jag vet inte vad jag ska skriva för det finns nog inga ord som räcker till. Inga ord som känns rätt... Jag gråter.
Ja, jag kan bara hålla med alla andra här - det är fruktansvärt, och det går aldrig över.
/Lena
...Kära nån...Har precis läst dina rader. Och jag saknar ord.
Herregud så fasansfullt.
Jag förstår att denna dag för evigt är förknippad med sorg.
Jag skickar många många varma kramar och hoppas av hela mitt hjärta att sorgen lättar.Tänker på er.
Er lilla solstråle finns nog med er.
Stor kram
/Tina
Sitter och gråter.. har själv en ettåring hemma.. Känner enormt med dig och de dina, massor av kramar
Åhh, tårarna började rinna när jag läste ditt inlägg. Så oerhört modigt av dig att dela med dig av din upplevelse, sorg och smärta. Jag kan bara skänka dig en tanke - inte mer men hoppas att tanken ändå når fram.