Ankitankar

Ni som har läst min blogg tidigare, ni vet att jag hade sådana problem med katten Simba. Han bara rymde tillbaka till huset där vi tidigare bott, fastän vi bott här på gården i över 5 år. Det blev ju så att jag till slut fick hålla honom inne, mot hans vilja. Jag försökte lösa problemet på olika sätt:
* Jag gick på djurkommunikationskurs, men den var för kort för att den skulle ge något.
* Jag försökte skänka bort honom här på bloggen.
* Jag pratade med "experter". Flera sa, att enda alternativet var att avliva honom. Om en rymningsbenägen katt flyttas, så fortsätter han ändå med rymningsförsöken.
* Jag försökte hitta en ny familj boende på en ö; inte så lätt att simma tillbaka, tänkte jag.

Till slut var det en familj i närheten som tog sig an honom. Det är bara ca en mil, fågelvägen, mellan våra gårdar. De hämtade honom några dagar före jul. Efter tre dagar försvann han. Men han var inte så långt borta, bara lite längre bort på ägorna. Förmodligen, och det här är min teori, så hittade han inte. Han visste inte vilken väg han skulle ta, för att komma tillbaka till gamla stället. Så efter drygt ett dygn ute, tyckte han nog det var skönt att komma in i stugvärmen igen.

Nu har han bott där ca en månad. Jag träffade hans nya familj igår och de kunde berätta att det går bra. Han är både inne och ute. Det finns en liten kattfröken i familjen också. Dessutom finns det två hundar, och det går också bra. Den gamla hunden bryr sig inte och den lilla valpen vill leka.

På det hela taget verkar det fungera och det gläder mig så. Visst saknar jag honom, men viktigast är att han får leva och ha ett gott liv. Vi har ju Pumba kvar. Han har tendenser att bestämma och ta för sig och nu får han ju vara ensam herre på täppan.



Simba poserar till ett julkort




Pumba går i djup snö på väg från dasset


Vi har inte så mycket snö nu. Bilderna är tagna 2004-11-20.