Min blogg fyller år
Idag är det exakt ett år sedan min blogg skapades.
Jag har skrivit 254 inlägg och lagt in 407 bilder. Till detta har jag fått 2139 kommentarer.
Att blogga blev mycket roligare än jag hade föreställt mig.
Tack alla mina bloggvänner, kommentatorer och övriga läsare!
Jag har skrivit 254 inlägg och lagt in 407 bilder. Till detta har jag fått 2139 kommentarer.
Att blogga blev mycket roligare än jag hade föreställt mig.
Tack alla mina bloggvänner, kommentatorer och övriga läsare!
Årsdagar - 17 april
Dags igen att skriva under rubriken årsdagar.
17 april 1998 flyttade vi till Dunker.
Jag är född i Västmanland, mellan Köping och Fagersta. Jag har bott i Köping, Karlstad, Borgvik (utanför Grums), på Visingsö och i Sunne. Min man är från Hallstahammar och hade bara bott där. Jag flyttade till honom i januari 1983. Först bodde vi inne i samhället, men sedan byggde vi ett hus ca en mil utanför. Vi ritade huset själva och gjorde mycket eget jobb. Bara tomten var ett storverk att få till. Det var bara en skogsbacke, och de första arbetsuppgifterna var helt enkelt att röja, dra ihop och elda ris. Vi gjorde huset och trädgården helt i gammal stil och blev mycket nöjda med resultatet. Barnen kom med jämna mellanrum och jag tillbringade mycket tid hemma. Jag trivdes med tillvaron. Vartefter barnen växte upp tillbringade jag mer och mer tid utanför hemmet, alltså i Hallstahammar. Men den orten kom jag aldrig överens med. Där frodades bruksmentaliteten i kvadrat och jantelagen i kubik. Att ha ett eget företag, i vårt fall en sportaffär, i en sådan håla var verkligen inte lätt. Jag, och de större barnen, fick ofta påhopp. Om jag t ex var in i mataffären så kunde folk komma fram och fråga varför det inte var rea på en speciell cykel. Jag jobbade väl inte i affären! De kunde väl gå in där och fråga! Jag hade aldrig någon egen identitet, utan var känd som "hon som är gift med någon av bröderna i sportaffären". Jag tror faktiskt att, nästan ingen kände mig, som den person jag verkligen är.
Jag började vantrivas. Surt och frätande kändes det varje gång jag var in i samhället. Visst trivdes jag fortfarande bra med huset och tomten, men det var som en egen liten ö på en främmande planet. När man åker bil på väg hem, brukar man någonstans få den där känslan av att snart vara hemma. Den kom inte förrän jag körde in på gården.
Vi började prata om att flytta. Samvetskvalen kom då eftersom jag tänkte på mina föräldrar, som hjälpt oss så mycket med tomten, huset och trädgården. Men nu är det så, att när ett frö väl har börjat gro, så går det inte att stoppa den processen. Men det var en lång och invecklad process. Vart skulle vi då flytta? Ja, min man skulle ju ha jobbet kvar och pendla, så det fick inte bli längre bort än 7 till 8 mil från Hallstahammar räknat. Vi tog fram en karta över Mälardalsregionen, satte en passarspets i Hallstahammar och drog en radie som motsvarade 7 - 8 mil. Norrut, mot Fagersta, kändes inte lockande. Inte heller åt väster, mot Lindesberg och Frövi. Inte ens åt öster, mot Enköping, kände vi någon dragningskraft. Men söderut kändes bra. Riktigt bra kändes det, när vi kommit några mil från Eskilstuna och in i Flens kommun. Faktiskt började det redan vid kommungränsen. Naturen blir mer kuperad där och en speciell känsla infann sig. Under tiden vi försökte sälja vårt hus, var vi på upptäcktsfärd i Sörmland. När vi så kom till området runt sjöarna Dunkern och Misteln, så kändes det bara rätt. Så svårt att säga vad det var, jag fick nog den där "hemkänslan" fastän jag aldrig tidigare satt min fot där.
17 april 1998 flyttade vi till Dunker.
Jag är född i Västmanland, mellan Köping och Fagersta. Jag har bott i Köping, Karlstad, Borgvik (utanför Grums), på Visingsö och i Sunne. Min man är från Hallstahammar och hade bara bott där. Jag flyttade till honom i januari 1983. Först bodde vi inne i samhället, men sedan byggde vi ett hus ca en mil utanför. Vi ritade huset själva och gjorde mycket eget jobb. Bara tomten var ett storverk att få till. Det var bara en skogsbacke, och de första arbetsuppgifterna var helt enkelt att röja, dra ihop och elda ris. Vi gjorde huset och trädgården helt i gammal stil och blev mycket nöjda med resultatet. Barnen kom med jämna mellanrum och jag tillbringade mycket tid hemma. Jag trivdes med tillvaron. Vartefter barnen växte upp tillbringade jag mer och mer tid utanför hemmet, alltså i Hallstahammar. Men den orten kom jag aldrig överens med. Där frodades bruksmentaliteten i kvadrat och jantelagen i kubik. Att ha ett eget företag, i vårt fall en sportaffär, i en sådan håla var verkligen inte lätt. Jag, och de större barnen, fick ofta påhopp. Om jag t ex var in i mataffären så kunde folk komma fram och fråga varför det inte var rea på en speciell cykel. Jag jobbade väl inte i affären! De kunde väl gå in där och fråga! Jag hade aldrig någon egen identitet, utan var känd som "hon som är gift med någon av bröderna i sportaffären". Jag tror faktiskt att, nästan ingen kände mig, som den person jag verkligen är.
Jag började vantrivas. Surt och frätande kändes det varje gång jag var in i samhället. Visst trivdes jag fortfarande bra med huset och tomten, men det var som en egen liten ö på en främmande planet. När man åker bil på väg hem, brukar man någonstans få den där känslan av att snart vara hemma. Den kom inte förrän jag körde in på gården.
Vi började prata om att flytta. Samvetskvalen kom då eftersom jag tänkte på mina föräldrar, som hjälpt oss så mycket med tomten, huset och trädgården. Men nu är det så, att när ett frö väl har börjat gro, så går det inte att stoppa den processen. Men det var en lång och invecklad process. Vart skulle vi då flytta? Ja, min man skulle ju ha jobbet kvar och pendla, så det fick inte bli längre bort än 7 till 8 mil från Hallstahammar räknat. Vi tog fram en karta över Mälardalsregionen, satte en passarspets i Hallstahammar och drog en radie som motsvarade 7 - 8 mil. Norrut, mot Fagersta, kändes inte lockande. Inte heller åt väster, mot Lindesberg och Frövi. Inte ens åt öster, mot Enköping, kände vi någon dragningskraft. Men söderut kändes bra. Riktigt bra kändes det, när vi kommit några mil från Eskilstuna och in i Flens kommun. Faktiskt började det redan vid kommungränsen. Naturen blir mer kuperad där och en speciell känsla infann sig. Under tiden vi försökte sälja vårt hus, var vi på upptäcktsfärd i Sörmland. När vi så kom till området runt sjöarna Dunkern och Misteln, så kändes det bara rätt. Så svårt att säga vad det var, jag fick nog den där "hemkänslan" fastän jag aldrig tidigare satt min fot där.
Jag förstår att du börjar bli trött nu, så jag ska ta en kort version, av hur valet gick till.
Vi fick huset sålt i maj 1997, men hade då inte hittat något hus i "önskeområdet". Ett hus stod tomt i Kolbäck och vi fick hyra det "så länge". Men det var inte så lätt att på avstånd vara med på husjakt och budgivningar. På något vis hade vi redan fastnat för området runt Dunkern, men insåg att vi inte kunde låsa oss till det. Vi hittade några bra objekt i andra områden, men omgivningarna kändes inte bra. En dag skulle vi åka och titta på en skogsgård i trakterna av Hälleforsnäs. Vi stannade i Malmköping och jag gick in till mäklaren, för att få en objekts- och vägbeskrivning. Men samtidigt såg jag ett prospekt om ett litet fritidshus i Altnäs vid Dunkern. Jag tog ett sådant också. När jag kom ut till min man i bilen, bestämde vi oss för att strunta i skogsgården. Vi åkte direkt ut till Altnäs och gick runt huset, ringde till mäklaren och bestämde en tid som vi kunde träffa säljaren. Det blev några dagar senare.
Årsdagar: 31 mars
Nu är det återigen dags att skriva om årsdagar.
31 mars 1987 föddes Lovisa. Det hade varit en lång, kall och snörik vinter och precis 30 mars, när vi åkte in till BB, så hörde jag koltrasten. Det kändes hoppfullt och glädjande. På BB tog det tid. Jag fick dropp för att värkarna skulle ta sig. Efter ett tag upptäcktes att hon låg fel, så det droppet togs bort och min kropp fick order om att sluta med värkarna i stället. Det blev full aktivitet runt om och akut snitt. Min man hade varit med först, men eftersom det drog ut på tiden så åkte han iväg en stund. När han kom tillbaka var det hela över. Vi glömmer aldrig orden han fick av barnmorskan/sjuksköterskan när han kom tillbaka: "Tyvärr är din fru redan förlöst!" Vadå tyvärr? Grattis hade väl varit mer på sin plats. Efter orden Tyvärr är din fru redan ... hinner man tänka mycket.
Lovisa mådde i alla fall utmärkt. Tjockt, mörkt och lockigt hår hade hon. Vi tyckte hon såg ut som den allra sötaste trollungen.
Idag på den stora 20-årsdagen är hon som bekant inte hemma, utan i Kambodja någonstans. Hoppas att hon kan fira dagen på något trevligt sätt med sina reskompisar.
Jag har knyckt en bild från hennes blogg och Resedagboken. En bild som är tagen i Thailand.
Fick precis ett mail nu från en annan bloggare som berättar att Lovisa finns med i Eskilstunakuriren idag.
(Där får man gå in under fliken Personligt, för att kunna läsa om henne.)
Uppdaterat 09.18: Nu har jag varit ut och hämtat tidningen. En halv sida om 20-åringen Lovisa. Tidningen brukar göra en större grej för de som fyller 20. Kul var också att se att hon valt samma bild. Jag fick också läsa att hon nu är i Vietnam, inte Kambodja som jag trodde.
31 mars 1987 föddes Lovisa. Det hade varit en lång, kall och snörik vinter och precis 30 mars, när vi åkte in till BB, så hörde jag koltrasten. Det kändes hoppfullt och glädjande. På BB tog det tid. Jag fick dropp för att värkarna skulle ta sig. Efter ett tag upptäcktes att hon låg fel, så det droppet togs bort och min kropp fick order om att sluta med värkarna i stället. Det blev full aktivitet runt om och akut snitt. Min man hade varit med först, men eftersom det drog ut på tiden så åkte han iväg en stund. När han kom tillbaka var det hela över. Vi glömmer aldrig orden han fick av barnmorskan/sjuksköterskan när han kom tillbaka: "Tyvärr är din fru redan förlöst!" Vadå tyvärr? Grattis hade väl varit mer på sin plats. Efter orden Tyvärr är din fru redan ... hinner man tänka mycket.
Lovisa mådde i alla fall utmärkt. Tjockt, mörkt och lockigt hår hade hon. Vi tyckte hon såg ut som den allra sötaste trollungen.
Idag på den stora 20-årsdagen är hon som bekant inte hemma, utan i Kambodja någonstans. Hoppas att hon kan fira dagen på något trevligt sätt med sina reskompisar.
Jag har knyckt en bild från hennes blogg och Resedagboken. En bild som är tagen i Thailand.
Fick precis ett mail nu från en annan bloggare som berättar att Lovisa finns med i Eskilstunakuriren idag.
(Där får man gå in under fliken Personligt, för att kunna läsa om henne.)
Uppdaterat 09.18: Nu har jag varit ut och hämtat tidningen. En halv sida om 20-åringen Lovisa. Tidningen brukar göra en större grej för de som fyller 20. Kul var också att se att hon valt samma bild. Jag fick också läsa att hon nu är i Vietnam, inte Kambodja som jag trodde.
Årsdagar: 28 mars
Under rubriken Årsdagar tänker jag skriva idag igen. Och den här dagen är en mycket trevlig årsdag. Den 28 mars 1989 föddes vår son Erik. Han blir alltså 18 år och myndig idag. Nu har jag inget att säga till om här hemma längre, eftersom Erik är yngst. Ja, det förstås, Pumba är inte myndig och lär väl aldrig bli heller.
På grund av sjukdom och behandling så hade vi inga garantier på att vi kunde få flera barn. Men Erik kom ändå och det är vi så tacksamma över!
Grattis Erik!
På grund av sjukdom och behandling så hade vi inga garantier på att vi kunde få flera barn. Men Erik kom ändå och det är vi så tacksamma över!
Grattis Erik!
Årsdagar: 16 mars
Årsdagar kan vara glädjens dagar, men de kan också påminna om sorg. Den här dagen påminner om sorg, eftersom det idag är två år sedan min mamma begravdes. Hon tyckte så mycket om Dan Anderssons dikter, så därför valde vi bland annat Jag skall gå genom tysta skyar, till begravningen.
Melodin kan du lyssna på här.
Lite underligt: 16 mars var också min mormors begravningsdag och min mosters födelsedag.
Melodin kan du lyssna på här.
Lite underligt: 16 mars var också min mormors begravningsdag och min mosters födelsedag.