Ankitankar

Varje morgon, den här sommaren, har jag vaknat mycket tidigt på grund av en kråka. Jag har sovrumsfönstret öppet på nätterna och några kråkor bor tydligen i ett träd nära huset.
Varje morgon har jag hört det hemska lätet.
Varje morgon har jag funderat på uttrycket "det fina i kråksången".
Varje morgon har jag konstaterat att jag inte kan höra det fina.
Varje morgon har jag funderat på vem som skapat det dumma uttrycket.

Den här morgonen började jag lite efterforskningar. På en sida från Sveriges Radio P2 kan man hitta pausfåglar. Där står följande att läsa om just kråkan:
"Under senvintern och våren finns också möjlighet att höra "det fina i kråksången". Utöver det välbekanta kraxandet, som i och för sig är mycket nyansrikt, har kråkan många mer diskreta läten på sin repertoar, en svagt gnisslande, trevande sång som kan förbrylla en ovan lyssnare. "

OK, då. Kråkan får en ny chans till våren att bevisa det. Och vad gör jag om den inte kan bevisa det? På samma sida kan man också läsa detta:
"Särskilt på vårvintern ansågs köttet vara välsmakande. Under krigsåren lär det inte ha varit ovanligt att kråka serverades under rubriceringen "prima skogsfågel"."