Också en utmaning
Jag har aldrig varit bra på att rita, måla, pyssla och handarbeta. Min mamma var mycket duktig med handarbete, och min syster är så duktig på hela det där området. Jag kände ibland att det var väl ingen idé att jag ens försökte, eftersom de var så duktiga. Textilslöjden i skolan var förstås inte heller rolig. På mellanstadietiden hade vi slöjd på onsdagar, och många år efteråt kände jag fortfarande att onsdagar inte var bra dagar. Teckningslektionerna i skolan var också en fasa. Speciellt på gymnasiet då vi hade en grinig tant som ställde fram något föremål som vi skulle avbilda så exakt som möjligt. Jag minns så väl när hon pekade på något jag ritat, och som förstås inte såg ut som hon ville, och utbrast: "Vad är det här för nå´t? Vad ska det föreställa?" Då är det inte konstigt att jag ville undvika att utsätta mig för något sådant igen.
När jag var ca 20 år vävde mamma mycket hemma. Hon hade tidigare vävt mattor, men den här tiden var hon med på vävkurser och vävde löpare hemma. Hon tyckte absolut att jag skulle prova. Först tänkte jag att det är väl inte idé att prova. Men så såg jag att det här arbetet är ju mera rejält. Inget småplock och plotter som med andra handarbeten. Så jag provade och det gick så bra och blev så fint! Äntligen hade jag hittat en form av handarbete som passade just mig. Jag fortsatte att väva och kom efter en tid fram till att jag ville utveckla det hela, göra varianter och andra mönster, inte bara följa den givna mallen.
Vintern 1981 gick jag på vävkurs på Visingsö, jag bodde där några år. Ett av momenten under vävkursen var att väva bunden rosengång eller "gubbatäcke" som det också kallas. Det fanns alltså ett mönster att följa, men om man ville så kunde man rita eget. Det är lite speciellt med den tekniken, man måste räkna och fundera mycket hur man ska rita mönstren. Jag ville förstås göra mitt eget mönster, men jag kunde inte komma på hur man skulle göra. En dag kom en av de andra kursdeltagarna till kursen och berättade att hennes man hade gjort mönster till henne. Det var droppen... En man som aldrig någonsin har vävt, lyckas med det för att han använder sig av andra begåvningar. Nu blev jag riktigt förb-d. Jag gick hem och ritade och ritade. Plötsligt kom jag på tekniken! Sedan kom också idéerna. Jag skulle göra motiv från de fyra årstiderna. Några år tidigare hade jag, som så många andra på 70-talet, växtfärgat garn men visste inte till vad jag skulle använda det. Nu plockade jag fram garnerna och komponerade mönstren.
Resultatet blev så bra. Jag blev mycket stolt över mitt arbete. Den här vepan kan jag ta fram för att tänka på att jag faktiskt klarar saker jag med. Tyvärr har jag den inte uppsatt, tog bort en tavla och satte upp den nu vid fotograferingen bara.
Hela vepan. Tomtarna och luciorna är gjorda efter färdigt mönster. Övrigt har jag komponerat själv.
Höstbjörkar mot hög, klar septemberhimmel
Lucior och hjärtan
Flyttfåglar mot vårhimlen, nyss utslagna björkar och krokusar/tulpaner
Midsommarstänger och fjärilar
Tycker verkligen att du slår upp en ny spik till tavlan!
Men å vad fint! Men varför har du inte den uppsatt. Ta genast och sätt upp den. Den pryder ju ett helt rum med sin uppenbarelse. Vad du kan!
Det var roligt att läsa detta också. Det är så svårt- det anses nästan fult - att berömma sig själv i vårt land. Men jag gillar när människor säger att "det här kan jag", "det här är jag duktig på". Man ska vara stolt över sina förmågor, och du har all anledning att vara det.
Just nu är jag stolt över min nästkommande diktbok, vilken kommer bli det bästa jag skrivit, hittills.
Den är jag riktigt stolt över, trots att jag bara skrivit en fjärdedel än.
Kram
Men den var ju jättefin om jag gjort nåt sånt skulle jag vara skitstolt.
Ha den uppe vet ja!!
Man ska vara stolt..jag är stolt över mitt nya draperi..ha,ha!!
Men vad i allsin dar! Varför har du den undangömd.
Den är ju vacker. Passar fantastiskt bra i stora salen.
Tack! Ja, jag måste nog sätta upp den.
Klart Du ska använda den och sätta upp den på väggen. Jag är ingen fena på vävning som Du, men har ändå vävt några ranor som jag hänger upp när andan faller på. En röd kommer upp till jul. Jag har en vävstol uppsatt i källaren men nu är det svärmor som väver mattor. Jag har nog inte det rätta tålamodet.
Jag tror man ska vara lite sparsmakad med att ha sina egna alster framme så uppskattar man dem längre. Inser att jag nog nötte ut min betydligt enklare bundna rosengång för jag vet inte ens vart den tog vägen. Länge kände jag ett tvång att använda alla mina vävda saker. Sen åkte de in i hyllorna och det var en befrielse. Nu ger jag bort dem och människor blir så glada! Och jag kan känna mig lite stolt flera decennier senare. (Flydde från en vävlärarutbildning för länge sedan!)
Jätte fin. Vilket jobb du har lagt ner. Jag har en vävstol uppe på vinden som jag längtar efter att få plats för här nere i lägenheten. Jag mins att jag tyckte det var specielt roligt att klura ut mönster till rosengång. När jag gick min arbetsterapeututbildning hade vi vävning på schemat. Så är det inte längre, lite synd eftersom det är en teknik som är så användbar och passar så många.
Men du jag säger som de andra, sätt upp den.
Guuuud vad snygg.....helt sanslöst. Självklart måste den upp på väggen, du ska verkligen vara stolt över denna och visa fram den.
Själv har jag också provat vävning och har en vepa som kommer fram till jul + några filtar som är härligt varma och goa.
kramiz
Tack ska ni ha för era fina kommentarer!
Kersti: Hur går det med förfrågningar till öbor?
Inget napp så här långt men vi fortsätter att höra oss för.
tack detsamma!kul att du hörde av dig hoppas helgen blir bra för dig framöver oavsett vad du hittar på.skriv o berätta om du orkar det är inget direkt krav för jag brukar inte heller skriva om det kjag inte ill berätta.kram osrob