Ankitankar

Dags igen att skriva under rubriken årsdagar.

17 april 1998 flyttade vi till Dunker. 

Jag är född i Västmanland, mellan Köping och Fagersta. Jag har bott i Köping, Karlstad, Borgvik (utanför Grums), på Visingsö och i Sunne. Min man är från Hallstahammar och hade bara bott där. Jag flyttade till honom i januari 1983. Först bodde vi inne i samhället, men sedan byggde vi ett hus ca en mil utanför.  Vi ritade huset själva och gjorde mycket eget jobb. Bara tomten var ett storverk att få till. Det var bara en skogsbacke, och de första arbetsuppgifterna var helt enkelt att röja, dra ihop och elda ris. Vi gjorde huset och trädgården helt i gammal stil och blev mycket nöjda med resultatet.  Barnen kom med jämna mellanrum och jag tillbringade mycket tid hemma. Jag trivdes med tillvaron. Vartefter barnen växte upp tillbringade jag mer och mer tid utanför hemmet, alltså i Hallstahammar. Men den orten kom jag aldrig överens med. Där frodades bruksmentaliteten i kvadrat och jantelagen i kubik. Att ha ett eget företag, i vårt fall en sportaffär, i en sådan håla var verkligen inte lätt. Jag, och de större barnen, fick ofta påhopp. Om jag t ex var in i mataffären så kunde folk komma fram och fråga varför det inte var rea på en speciell cykel. Jag jobbade väl inte i affären! De kunde väl gå in där och fråga! Jag hade aldrig någon egen identitet, utan var känd som "hon som är gift med någon av bröderna i sportaffären". Jag tror faktiskt att,  nästan ingen kände mig, som den person jag verkligen är.   

Jag började vantrivas. Surt och frätande kändes det varje gång jag var in i samhället. Visst trivdes jag fortfarande bra med huset och tomten, men det var som en egen liten ö på en främmande planet. När man åker bil på väg hem, brukar man någonstans få den där känslan av att snart vara hemma. Den kom inte förrän jag körde in på gården. 

Vi började prata om att flytta. Samvetskvalen kom då eftersom jag tänkte på mina föräldrar, som hjälpt oss så mycket med tomten, huset och trädgården. Men nu är det så, att när ett frö väl har börjat gro, så går det inte att stoppa den processen. Men det var en lång och invecklad process. Vart skulle vi då flytta? Ja, min man skulle ju ha jobbet kvar och pendla, så det fick inte bli längre bort än 7 till 8 mil från Hallstahammar räknat. Vi tog fram en karta över Mälardalsregionen, satte en passarspets i Hallstahammar och drog en radie som motsvarade 7 - 8 mil. Norrut, mot Fagersta, kändes inte lockande. Inte heller åt väster, mot Lindesberg och Frövi. Inte ens åt öster, mot Enköping, kände vi någon dragningskraft. Men söderut kändes bra. Riktigt bra kändes det, när vi kommit några mil från Eskilstuna och in i Flens kommun. Faktiskt började det redan vid kommungränsen. Naturen blir mer kuperad där och en speciell känsla infann sig. Under tiden vi försökte sälja vårt hus, var vi på upptäcktsfärd i Sörmland. När vi så kom till området runt sjöarna Dunkern och Misteln, så kändes det bara rätt. Så svårt att säga vad det var, jag fick nog den där "hemkänslan" fastän jag aldrig tidigare satt min fot där. 

Jag förstår  att du börjar bli trött nu, så jag ska ta en kort version, av hur valet gick till.

 

Vi fick huset sålt i maj 1997, men hade då inte hittat något hus i "önskeområdet". Ett hus stod tomt i Kolbäck och vi fick hyra det "så länge". Men det var inte så lätt att på avstånd vara med på husjakt och budgivningar. På något vis hade vi redan fastnat för området runt Dunkern, men insåg att vi inte kunde låsa oss till det. Vi hittade några bra objekt i andra områden, men omgivningarna kändes inte bra. En dag skulle vi åka och titta på en skogsgård i trakterna av Hälleforsnäs. Vi stannade i Malmköping och jag gick in till mäklaren, för att få en objekts- och vägbeskrivning. Men samtidigt såg jag ett prospekt om ett litet fritidshus i Altnäs vid Dunkern. Jag tog ett sådant också. När jag kom ut till min man i bilen, bestämde vi oss för att strunta i skogsgården. Vi åkte direkt ut till Altnäs och gick runt huset, ringde till mäklaren och bestämde en tid som vi kunde träffa säljaren. Det blev några dagar senare.
 

Huset var inte fint och det var litet, bara 70 kvadratmeter. Men omgivningarna kändes bra och vi slog till. Det har vi aldrig ångrat, alla i familjen kom att trivas bra. Efter två år fick vi tag i gården, där vi nu bor, men det är en annan historia.