Ankitankar

Jag var länge i valet och kvalet om jag skulle åka på SPA eller inte. Men en god vän till mig tyckte absolut att jag skulle åka, för att få vila ordentligt. Jag bestämde mig för det. Jag skulle förmodligen inte orka vara med på så många aktiviter, men jag skulle ju få god mat serverad och bli befriad från alla hushållssysslor.
Fredagen var min första feberfria dag och när det bara gått några timmar av den dagen hade jag redan tagit ur sängkläder, kört i gång en tvättmaskin, sorterat sopor och torkat golv. Då insåg jag att det var rätt beslut att ändå åka.

Nu har jag återvänt till hemmet igen. Hur har då helgen varit? Jo, tackar som frågar, den har varit bra! Jag har vilat och vilat och vilat. Däremellan har jag ätit mycket och god mat.

Jag hade bokat in en behandling och den fick jag i går strax före lunch. Det var en lerkur. Först blev jag insmetad i varm lera. Så packades jag in i plast och handdukar och fick ligga så ett tag. Under tiden fick jag rengöring och massage av ansiktet. Det var underbart! Efter att jag spolat av mig leran fick jag krypa ner i ett badkar med undervattensmassage. Den var riktigt kraftig och jag trodde först att jag skulle slungas iväg ur badkaret. Men tack vare en inkilad pall nedanför mina fötter, kunde jag hållas på plats. När jag låg där gick mina tankar till kokta kräftor. De kokas ju så, slängs i levande och ... ja, ni känner till förloppet. I mitt vatten fanns mineralsalt, men jag hade väl lika gärna kunna haft dillkronor. Men när jag legat ett tag, och insåg att jag låg kvar i karet och inte heller blev kokt, så kände jag att det var riktigt skönt. Men, så kraftfullt! Jag var totalt omtöcknad när jag klev upp ur karet. Kräftliknelsen var inte helt fel! Det fick jag bekräftat (haha, kräfta igen) av mina närmaste bordsgrannar, när de kommenterade min ansiktsfärg.




Jag brukar ofta vara ensam, i alla möjliga sammanhang, och tänkte att det blir väl bra nu också. Men alla andra hade åkt dit i sällskap. Det kändes så tydligt, när jag kom in i ett sällskapsrum, för att få en välkomstdrink före middagen i fredags. I soffan där jag satte mig, hejade de andra två tjejerna som redan satt där, men de var så tajta med varandra och vände mig tydligt ryggen och satt där och tisslade och tasslade. När vi skulle gå in i matsalen, klev en annan tjej direkt fram till mig och frågade om jag ville sitta med henne och hennes sällskap. Det tackade jag naturligtvis ja till. Den tjejen hade sett när jag kom in i rummet ensam och hur de andra betett sig. Hon var riktigt förbannad efter dem. "Det är för att det bara är kvinnor här", sa hon. "Det skulle aldrig ha hänt om det var en man du satt dig bredvid." 

Jag har oftare och oftare upptäckt att jag hör dåligt. Förmodligen ett problem som hör ihop med stigande ålder. Ibland när jag hör något på radion, så måste jag tänka till ordentligt, för jag förstår att de inte sagt det jag tyckte mig höra. Jag får liksom prova med liknande ord tills jag kommer på det rätta.

 I går tyckte jag att man på nyheterna pratade om att ta stamceller från mjölkbönder. Det lät så drastiskt på något sätt. Jag vet att mjölkbönder är på utdöende, en utrotningshotad art, men måste man klona dem för att få fler av den sorten. Det vore väl mycket bättre att ändra på jordbrukspolitiken, så att mjölkbönderna kan överleva och hela stammen växa sig starkare och förökas.

När jag hör något som inte verkar realistiskt, väcks min nyfikenhet, på samma sätt som en löpsedel ska få en att köpa en tidning. Jag höjde volymen på radion och lyssnade mycket uppmärksamt. Av sammanhanget förstod jag  att stamceller kan erhållas från mjölktänder, inte mjölkbönder.

Gårdagen tillbringade jag i Stockholm. Jag, som är lantis, oroar mig alltid för att jag ska åka fel med tunnelbanan eller något sådant och inte komma i tid. Därför lägger jag alltid på stor marginal på den beräknade restiden.

06.30  åkte jag hemifrån med bil.
07.12  var jag vid stationen i Strängnäs.
07.20  skulle tåget gå.
07.35  blev avgångstiden framflyttad till.
07.37  gick verkligen tåget.
08.10  var den beräknade ankomsttiden.
08.40  var jag faktiskt framme.

Att sedan hitta rätt vid Centralstationen och T-centralen och komma vidare till Liljeholmen, det var problemfritt. Jag kom förstås fram senare än vad jag planerat, men tack vare min väl tilltagna marginal så kom jag ändå inte försent.

Men visst är det väl otroligt! En tågresa som ska ta 50 minuter blev försenat med 30 minuter. Ganska många människor pendlar den sträckan varje dag. Hur ska de kunna veta när de kommer till jobbet? Hur ska de kunna planera vilken tid de ska vara hemma igen?  Det finns faktiskt människor som flyttat ut från Stockholm till Strängnäs, men eftersom det har varit så mycket problem med tågtrafiken, har de flyttat tillbaka till storstan. Hur ska vi kunna minska på bilåkandet om inte tågtrafiken fungerar?

Jag pratade med kvinnan som satt bredvid mig på tåget. Hon har flextid men tycker inte om att behöva utnyttja den till tågförseningar. Hon brukar kalla järnvägen för Äventyrsbanan: man vet aldrig vad som händer eller när man är framme!

Läraryrket har nu för tiden inte så hög status. Men det blir säkert ändring på det nu när en lärare gick till melodifestivalfinal. Se bara hur böndernas status höjdes efter programmet  "Bonde söker fru".

Jag skrev i går att jag skulle göra lite vårfint på verandan, om jag hann med. Det gjorde jag faktiskt och resultatet är här. Det är inte alls så att det är vår i luften, men jag ville ta fram lite av vårkänsla ändå.

Idag har vi alltså firat min pappa, som blir 90 år.


Ja, må han leva ...

En riktig februaridag, soligt och femton minusgrader.

Idag är det mycket som måste göras. Jag ska städa, byta några gardiner till, tvätta, laga mat, handla och göra tårtor. Om jag hinner ska jag göra lite våraktigt fint på verandan. I morgon har vi 90-årskalas här hemma, för min pappa. Han bor ju inte här, men vi ska ändå ordna kalaset här.

Puuuhhh! Nu är både min arbetsvecka och jag slut.

I går kväll mådde jag inte så bra. Därför orkade jag inte riktigt med mitt planeringsarbete lika detaljerat som vanligt. Jag sov inte heller så bra. I morse hade jag gärna legat kvar, men jag gick som vanligt upp 5.20.  På lektionerna blev det lite rörigt, dels beroende på att min planering inte var så detaljerad som jag önskat, dels på att elevdatorerna var så sega. Att jag inte var så pigg och alert var förstås också en bidragande orsak. Som tur är har jag så underbara elever, så jag tror att de har överseende med mig.

Ni vet väl hur det är, när man precis ska ge sig iväg från jobbet. Man tänker att det där och det där ska jag fixa först, sedan ska jag gå. Men utöver det man själv har planerat så ramlar det ju en massa andra saker över en. Telefonen ringde stup i ett och än det ena än det andra skulle uträttas. Jag kom alltså iväg senare än jag tänkt. Så var jag också in på "Högkvarteret", vårt kontor m m, och skulle ha tag i en del människor. Men de jag skulle prata med fanns inte där. Däremot var det andra som såg mig, haffade mig och tog upp andra saker som skulle ordnas. Saker som jag dessutom ska komma ihåg.

Så skulle jag då åka, ännu mer försenad. Jag skulle uträtta några ärenden i Katrineholm. Det viktigaste var saker jag skulle handla till Lovisa, inför hennes Asienresa. När jag startade bilfärden från Flen, kom det några små snöflingor. När jag åkt en bit, blev jag så förvånad över att det inte var snöröjt på vägen. En riktigt tjock och besvärlig mittsträng. Åh, vad hade hänt där? Det låg en bil i diket, på fel sida dessutom. Åh, där låg en till! Men den har säkert legat länge, trodde jag, eftersom den hade så mycket snö på sig. Snön låg inte på taket, utan på underredet. Och taket låg på snön. Med andra ord så hade bilen voltat och låg upp och ner. När jag kom in till Katrineholm upptäckte jag att det nästan var omöjligt att stanna vid rondellen. Lastbilen som kom efter mig hade större problem, så han ställde sig mer bredvid än bakom mig. I Katrineholm hade det kommit 15-20 cm fluffig snö och snöröjningen startade precis. Det var till och med svårt att gåendes ta sig fram från parkeringen. Uträttade snabbt ärendena och tog en femminuters fika för att riktigt vila upp mig. Hemfärden började, men nu var det lättare att köra.

Jag åkte och väntade bara på att sonen skulle ringa för hämtning. Han gjorde det också, men jag behövde inte plocka upp honom, jag skulle hämta hans träningskläder i stället. Jag kom hem och kände att det luktade avlopp i hela huset. Trots detta rusade jag in på toaletten och då ringde han igen. Han talade om vad jag skulle ta med. Jag plockade ihop sakerna och åkte till Malmköping igen.

Jag skulle egntligen ha lagt mig för att vila, men eftersom klockan är så mycket, är det bara att börja med maten så den är klar när resten av familjen kommer hem.

Jag tycker matematik är roligt och jag tycker om ekvationer. Men ekvationen, att kombinera förvärvsarbete med att vara VD i AB Hus&Hem-Mat&Logi-Tvätt&Taxi, den får jag inte att gå ihop!

Gardinerna jag köpte förra söndagen sitter nu uppe. I går kväll skulle jag fålla upp dem, men eftersom de är riktigt långa, behövde jag först klippa av en bit. Jag har en enda sax, som är en tygsax. Den är märkt och den brukar alltid ligga på en särskild plats, för att inte bli använd till annat. Men jag letade, letade, letade och letade. Men det var helt omöjligt att hitta saxen. Jag var nästan beredd på att söka upp en siare för hjälp, men Lovisa och jag försökte själva. Vi kunde ju se en bild av saxen, men inte omgivningen. Till slut gav jag upp, tog fram en "vanlig" sax och försökte tugga mig fram genom tyget.

Nu är de i alla fall fållade och upphängda. På det här avståndet kan du inte se hur fult jag klippt och eftersom jag inte lagt på något ljud, kan du heller inte höra alla svordomar som frambringades.

Det blir ett sådant fint ljus i rummet. Det liknar vårvinterns lätt violetta toner.

Först nu är väldens experter eniga om att det är vi människor som förstört Moder Jord, så att klimatet påverkas! Det har väl "vi vanliga" förstått länge. Så är det ofta tycker jag. När vi okunniga tror en sak, så kommer experterna fram till det ca 20 år senare. Att kärnkraftverken kan vara farliga har väl också bevisats nu!?

Jag har redan nämnt, att det har varit mycket på jobbet den här veckan. Precis som det var veckan innan. Och faktiskt också veckan innan den veckan. Precis som det var veckan innan den veckan. Alltså, jag har jobbat drygt fyra veckor på det här året, och alla veckorna har varit hektiska. Varför? Ja, det kanske helt enkelt beror på att jag har gått upp från 50% till 75%. Jag är ju faktiskt fortfarande sjukskriven på 25%.

Vi som är engagerade, "duktiga" och har svårt att säga nej, har lätt för att göra slut på vår energi och bli sjuka. När man sedan kommer igång så sakteligen, är det banne mig inte lätt att hålla sig på "lagomnivån". Jag tycker ju att jobbet är jättekul. Jag känner mig engagerad och jag har ibland mina ljusa stunder då idéerna kommer. Vi är inne i en omorganisation och mycket ska utvecklas. Vi sitter med i en mängd oilka grupper. I en del grupper måste alla vara med, beroende på vilka arbetsuppgifter vi har. Till andra grupper kan man frivilligt anmäla sig om man känner att just det området passar en. En av grupperna tillsattes i tisdags. Jag anmälde mig till den gruppen, som ska se över lokalbehovet. Där är det bråttom. Det blev möte i går e-m. Jag fick hålla "minimöte" i morse med mina närmaste kollegor och maila iväg svar på stört. På e-m idag fick jag kallelse till nytt möte i morgon f-m. Men i morgon är ju min lediga dag! Jag försökte verkligen säga nej, men nu är det bråttom och jag fick lov att säga ja ändå.

Mötet tar säkert inte så lång tid, men dagen blir ju så att säga "förstörd". På min lediga dag vill jag sova länge, inte passa tider och inte ha några som helst krav på mig. Jag vill själv bestämma över den dagen!
Att få någon slags kompensation för de timmarna, är ju inte samma sak. Det hjälper inte mig att få gå hem två timmar tidigare någon annan dag.

Nu har jag klagat färdigt! Februari har börjat och när jag åker till jobbet kl 7 är det nästan ljust. På e-m är det ljust till 17.